Vem är jag?

Personen bakom hjälmen

En ung vuxen med väldigt mycket på gång och många bollar i luften kort sagt. För mig började allt i norra Sverige.

Jag föddes och växte upp i Norrbottens inland bland fjäll, renar, skotrar och hängdrivor. Livet tog fart rätt omedelbart, jag var alltid framåt och ständigt på upptäcksfärd.
Ända sedan barnsben har jag haft alldeles för mycket energi och hela tiden jobbat målinriktat mot alla utmaningar jag tog mig an.

Mina största intressen var redan vid tidig ålder motorer, främst snöskoter och crossmotorcykel. Där hade vi ett mål som jag kom att jobba med hela livet, jag ville bli professionell atlet inom skoter & cross. Det var mitt största mål. Under livets gång har jag dragit på mig ofantligt många skador och testat på i stort sett allt.

Mitt tankesätt är att ingenting är omöjligt, har man bestämt sig för en sak så blir det så. Bara man kämpar för det och aldrig ger upp såklart. Så jag har krigat. Det har varit benbrott, krosskador, sår, hjärnskakningar, tänder som flygit ut, leder som hoppat galet, vridningar, muskelrupturer, sprickor och allt där till. Men, jag har aldrig gett upp. Det var alltid en självklarhet att direkt dra på sig hjälmen igen och kasta benet över dynan ännu en gång. Gick det inte så var alltid första frågan till läkaren ”När kommer jag tillbaks bakom styret?” Det skulle iallafall jag kalla kämpaglöd.

Mitt livs största utmaning

Vintern 2020 var delvis kämpigt, maskinen krånglade mycket vilket resulterade i väldigt lite körning för mig. Så när väl sommarsäsongen kom runt hörnet var jag hur taggad som helst. Jag genomförde klubbyte och fick tillgång till en ny bana som låg betydligt närmare till vart jag bodde och jag hade siktet inställt på guld i klassen 250 4-takt på motocross. Första träningen på nya banan, jag och min kompis var överladdade. Vi hade inte kört där förut så vi bestämde oss för att köra ett lungt varv och se hur banan såg ut innan vi började på riktigt. Det gick ju sådär kan man säga. Vi hann glida över de två första hoppen utan problem, in i första kurvan gick också rätt bra. Andra kurvan däremot.

Varning för grov text

Mitt framdäck hugger fast i ett befintligt spår varpå jag slungas över styret och ut i sidan på banan. Jag känner att luften har slagits ur mig och att jag träffat hårt på höger sida i axeln. Men jag flög inte värst långt så jag hoppar fort upp på fötterna och allt sker under sekunder. Min kompis passerar förbi mig och fortsätter sitt lopp. ”Jag kommer ikapp han sen” hinner jag tänka när jag är påväg till min motorcykel. Väl framme så lyfter jag upp den igen och märker en pirrande känsla i axeln, samt att det låter illa och gör ont. Handtagsskyddet ser jag vikt upp sig på en sidan styret så jag tar med höger hand och ska trycka tillbaka det. Det går inte, jag saknar kraft och känner något är fel. Så jag tar vänster armen och drar det till rätta. Upp igen på hojen och fortsätter loppet i högre fart för att hinna ikapp honom. Axlen fortsätter pirra och smärta och efter halva varvet så märker jag att något är inte riktigt rätt. Så på en raksträcka så tar jag med vänsterhanden och känner på höger axel. Jag kan greppa runt nyckelbenet. Det är brutet rakt av och pekar rakt ut. Jag inser problemet direkt och viker av från banan och kör emot depån där min kompis far står och kollar på. Väl framme vid honom så hoppar jag av hojen och säger lugnt ”Mitt nyckelben är av, ta crossen”. Sedan räcker jag motorcykeln till honom och börjar gå mot bilen. Det tar några sekunder för honom att bearbeta vad jag sagt så när jag har kommit halvvägs så springer han ikapp mig panikslagen. ”Vi måste till akuten! Jag kör dig nu!”. ”Jaja, tänker jag. Jag måste bara få klä av mig först, säger jag” Jag lyckas få av mig hjälmen, nackskydd och handskar sen tvingar han mig att hoppa i bilen.

Under bilfärden är han chockad, jag försöker skämta lite för att lätta upp stämningen med saker som ”Min typiska otur” och ”Bra start på säsongen”. Men han skrattar inte så värst mycket. Vi ankom vid akuten och där får jag stå och vänta ungefär en timme. Varpå adrenalinet slutar verka och jag känner smärtan. Min kropp fryser ihop och går i nödläge. Det kommer en doktor och sätter sitt finger i min hand med orden ”Nyp så hårt du kan i mitt finger”. Jag nyper, som om det hängde på liv och död. ”Mycket bra” säger han, varpå jag tittar ner och ser min hand helt vidöppen. Min kropp rör sig inte. Kort därefter kommer 5-6 sköterskor med en bår och lyfter mig på den försiktigt. De tror ryggen är bruten.

De spänner fast mig för att jag inte ska röras och klipper bort mina kläder, jag är helt okapabel att röra mer än ögonen. De blir en ordentlig fart upp till akut röntgen och där konstaterar de att min rygg är intakt. Men jag blöder ifrån lever och mjälte, de har brustit i fallet. Så jag ligger nere i ett rym bevakad av tre personer när de kommer med beskeden. ”Var ryggen hel?, frågade jag” varpå läkarn svarar ”Ja, men du blöder ifrån lever och mjälte och det ser illa ut” Det går väldigt fort nu jag vet inte riktigt vad som pågår men jag hinner uppfatta en mening. ”Det är en ambulans påväg, du måste direkt till intensiven i Sunderbyn”. Jag blir inpackad i en ambulans och vi färdas i väldigt hög fart med blåljus och sirener mot ett av de största sjukhusen här i Norr.

På intensiven får jag ligga fem dagar med bevakning varje kvart och uppkopplad till alla möjliga olika slangar och apparater. De gav mig sprutor stup i kvarten, jag tror jag räknade till nästan tio stycken inom loppet av en timme och de var varje timme. Smärtstillande. De fem dagarna var långa, jag fick ingen sömn eftersom de alltid sprang runt och kollade blodtryck, värden, livstecken osv.

Det var då jag såg det.

Ni kan säkert förstå att jag var rejält uttråkad. Min energi ihop med sängliggande fem dagar.. Jag är glad att jag hann ta med telefonen för i annat fall hade jag nog blivit tokig. Min huvudsyssla var snapchat, youtube och prata i telefon med släkt och vänner. Men så tyckte jag även det var intressant att läsa min egen journal med jämna mellanrum, ni vet kolla läget så att säga. Då såg jag något som jag inte förstod. Såhär stod det.

”Även fynd av förändring i leversamt mjälte misstanke om HCC.”

”Vad i helvete är HCC?” tänkte jag och började googla lite. Jo, det visade resultat från bland annat cancerfonden, cancercentrum osv. Sen kom en läkare och frågade saker som ”Har din familj någon tidigare historia om sjukdomar, till exempel cancer?”

En lång utredning påbörjades. Specialister från storbrittanien var delaktiga. Ett hav av läkarbesök, biopsier, kontroller, röntgen, blodprover med mera började. Till slut konstaterades att jag hade en väldigt sällsynt typ av elakartad och aggressiv B-cellslymfom, blodcancer. Jag hade tumörer i hela buken, varierande i storlek ända upp till 15cm. Vilken jackpot.. De påbörjade en akut cellgiftsbehandling och hela situationen kring nyckelbenet lades på hyllan. Jag väntar fortfarande på operation för det nu ett halvårsenare eftersom det ligger omlott och har inte börjat läka än.

Hur tog jag emot beskedet om min blodcancer?

Ja, jag var väl rätt oberörd. Jag minns jag sa till läkaren som gav mig beskedet ”Jaha, kommer jag dö? Om inte så när kan jag komma tillbaks till körningen?”. Han blev rejält chockad och avslutade samtalet. Vad jag kan minnas så var jag aldrig direkt orolig eller ledsen. Det låter kanske sjukt men jag var istället taggad, motiverad och laddad. Jag berättade det för en kompis och hans ord var ”Du är fan den första jag hört som varit taggad på cancer! Idiot!”.

Det enda som jag tyckte var jobbigt var hur jag skulle berätta det för mina vänner och min familj. Men jag berättade till de närmaste och sen skrev jag ett långt inlägg på facebook där jag gick igenom händelseförloppet, diagnosen och mina tankar och idéer. Nu kanske ni tänker att det låter sjukt att jag var taggad, motiverad och inspirerad av att jag var sjuk men jag ska förklara varför det ligger till så.

Hela mitt liv har jag drömt om att inspirera och motivera folk. Mitt mindset har ju hela tiden varit att ingenting är omöjligt och jag har alltid haft stor tro på att ens mindset påverkar väldigt mycket. För i mina ögon så är din kropp bara så stark som ditt mindset låter den vara. Du kan göra vad som helst bara du har ett bra mindset, det är jag levande bevis på. Så när jag fick beskeden om sjukdomen så var det lite som att någon eller något sparkade mig i arslet och sa ”Kör då, bevisa vad du kan göra med ditt mindset!”. Jag såg en utmaning som jag aldrig varit med om förut och jag älskar verkligen utmaningar. Så i mina ögon var det ett test, ett trappsteg på vägen upp till något större. Jag var redo. Nu skulle jag få en riktigt bra utmaning att bevisa för alla exakt hur stor påverkan man kan ha med sitt mindset.

Så jag tänkte för mig själv ”Hur ska jag gå tillväga?”. Ett nytt instagramkonto öppnades, ett mer personligt sådant eftersom mitt huvudsakliga konto består utav enbart skoter och cross. Nu hade jag en kanal att nå ut till folk på ett mer personligt plan. Där kunde släkt och vänner följa min resa genom behandlingar, ta del av mina tankar och vardag. Men jag skriver mina inlägg på engelska. Just för det där med drömmen, jag vill att det ska ta fart och spridas utanför lilla Sverige. För i mina ögon så såg jag såhär på saken. Om jag kan få endast en person oavsett ålder eller plats att se mig, en vilsen ung grabb i norra Sverige med två hjärnceller som oftast är osams, vars huvudintresse är att se hur mycket stryk sin kropp tål och dessutom med en allvarlig cancersjukdom kan klara det. ”Varför kan inte då jag?”. Om jag fick bara en person att se det och följa sina drömmar, tro på sig själv och ”Send it!” som vi brukar säga så var det värt det. Sen spelar det ingen roll om hen drömde om att satsa seriöst inom motorsport vilket jag brinner för eller säga upp sig och starta ett eget företag. Bara jag lyckas få de att inse att ingenting är omöjligt, bara de tror på sig själv. Då skulle allt vara värt det i mina ögon.

Min cancerbehandling är fortfarande inte slutförd då jag skriver det här, men jag är klar med de officiella cellgiftsbehandlingarna och väntar nu på att blodvärdena ska normalisera sig så jag får göra en pet-ct för att se om det behövs mer eller om läkarna är nöjda med resultatet. Pet-ct innebär att de injicerar ett radioaktivt ämne som binder sig till tumörer och liknande för att sedan röntgas och då kan de kartlägga tumörerna i antal och storlek.

Hela resan hittills har varit väldigt lärorik och fylld med nya erfarenheter. Jag tror att tack vare mitt mindset så har jag aldrig riktigt blivit ”sjuk”. För oavsett vad de injicerat mig med så har jag ändå varit pigg och kry. Visst har det varit stunder då blodvärdet var i botten då man haft ont i kroppen likt träningsvärk, lite kraftigare huvudvärk och trötthet som får en att vilja sova bort året. Men till största del så har jag varit pigg och kry och kunnat göra lite allt möjligt förutom att nyckelbenet varit av så högerarmen har varit rätt oanvändbar. Efter min andra behandling så började jag tappa håret och beslutade mig för att raka bort allt direkt istället för att dra ut på det.

Min drömkarriär

Att jobba 7-16 har aldrig varit min grej. Länge har jag haft som mål att driva eget bolag. Det är fortfarande ett av mina största mål. Det innebär att jag har gått många olika kurser och utbildningar för att kunna specificera vad jag vill syssla med. Jag tänker driva ett bolag på internationell nivå där arbetet sker online. Många drömmer kanske om pengar i överflöd men jag drömmer om friheten. Jag vill kunna vakna upp och se hur dagen ser ut. Känner jag för att jobba så kanske jag lägger 8-10 timmar att arbeta för det var grått ute. Men är det en strålande dag ja då kan jag unna mig den och spendera tid med nära och kära eller sysselsätta mig med något som jag vill göra. Det ska inte va något hinder för mig att resa vart som helst eller när som helst. Alltså ska jobbet kunna genomföras överallt och när som helst, därav digitalt.

I framtiden då jag har barn så vill jag ha etablerat företaget så pass mycket att jag kan spendera mycket tid åt de, min familj och vänner. Tänk er att vakna upp, ta en kaffekopp och sen göra exakt vad man vill utan några större restriktioner. Det vore väl ändå ett drömliv.